Älgar, ett rådjur och en räv
Nu var det länge sedan jag skrev sist. Jag började skriva ett inlägg igår men då gick strömmen så allt försvann. Då blev jag sur och bestämde mig för att jag inte skulle skriva mer den dagen.
Ikväll ska jag och jobba 16-21 så det är en lugn tur. Vi ska ha Nobelmiddag i eftermiddag. Det ska bli kul, det är itne varje dag det händer något "extra". Chefen ringde och frågade om jag vill jobba på lördag och jag tackade nej. Dte är inte ofta jag gör det, det är jag för snål för. Men om jag jobbar den här helgen också så blir det 5 helger på raken jag har jobbat. Och någon gång vill man ju ha tid med familjen. Eftersom Tobbe är ledig varje helg.
De senaste dagarna har jag sett ovanligt mycket vilda djur här på öberget. Lördagkväll såg jag en skabbräv som jag tänkte köra över. Men jag ångrade mig. Men det kanske hade varit bättre om jag körde över den och den slapp frysa ihjäl? Och så vill jag verkligen inte att min kära vovve ska få skabb. Men jag har läst på lite. Och det verkar som om skabben inte överlever så länge på vintern. Det krävs nästan att räven och hundes ska träffas för att den ska bli smittad. Vi får hoppas att det stämmer. Den där räven (eller om det finns fler här på öberget?) har jag sett tidigare. För ganska länge sedan, men då var den inte lika skabbig. Jag tycker synd om den.
Söndag kväll när jag körde hem från jobbet då kom det upphoppande ett rådjur ur skogen. Den var så gullig. Den hade jag inga planer på att köra över =)
Sist men inte minst så har vi ju älgarna här uppe. De har bosatt sig i skogen mitt emot huset. Men jag har bara sett två stycken de senaste gångerna jag har sett dom. Kanske har den ena kalven med såret på magen dött eller så har dom bara varit åtskiljda så man inte har sett alla tre.
Ikväll ska jag och jobba 16-21 så det är en lugn tur. Vi ska ha Nobelmiddag i eftermiddag. Det ska bli kul, det är itne varje dag det händer något "extra". Chefen ringde och frågade om jag vill jobba på lördag och jag tackade nej. Dte är inte ofta jag gör det, det är jag för snål för. Men om jag jobbar den här helgen också så blir det 5 helger på raken jag har jobbat. Och någon gång vill man ju ha tid med familjen. Eftersom Tobbe är ledig varje helg.
De senaste dagarna har jag sett ovanligt mycket vilda djur här på öberget. Lördagkväll såg jag en skabbräv som jag tänkte köra över. Men jag ångrade mig. Men det kanske hade varit bättre om jag körde över den och den slapp frysa ihjäl? Och så vill jag verkligen inte att min kära vovve ska få skabb. Men jag har läst på lite. Och det verkar som om skabben inte överlever så länge på vintern. Det krävs nästan att räven och hundes ska träffas för att den ska bli smittad. Vi får hoppas att det stämmer. Den där räven (eller om det finns fler här på öberget?) har jag sett tidigare. För ganska länge sedan, men då var den inte lika skabbig. Jag tycker synd om den.
Söndag kväll när jag körde hem från jobbet då kom det upphoppande ett rådjur ur skogen. Den var så gullig. Den hade jag inga planer på att köra över =)
Sist men inte minst så har vi ju älgarna här uppe. De har bosatt sig i skogen mitt emot huset. Men jag har bara sett två stycken de senaste gångerna jag har sett dom. Kanske har den ena kalven med såret på magen dött eller så har dom bara varit åtskiljda så man inte har sett alla tre.
Undra vad hon tittar på här?
Jobb jobb jobb och massor med mat
Nu var det länge sedan jag skrev, men jag har inte haft tid/ork/motivation att skriva nått. I Helgen har jag jobbat. I lördags när jag slutade så åkte vi till Hornavan hotell och åt middag. Det blev en riktigt sen middag eftersom jag slutade kl 21.00. Men det gick att äta fast än klockan var sent. Det var Irländsk buffé. Det var en köttgryta med morötter, stekt bacon, en purjolök och potatis soppa, sallad och äppelpaj till efterrätt. Maten var itne supergod men den var inte dålig heller. Men det kändes som om det var något man lika gärna skulle ha kunnat laga själv. Ingen mat jag skulle beställa igen om man säger så.
Igår kväll så lagade Tobias och Jonas sushi undertiden jag jkobbade. Så när jag kom hem så stod det 110 finfina sushibitar redo att ätas upp. Eftesom pappa jobbade och Johanna inte äter sushi så var vi 4stycken som åt. Behöver jag säga att det blev över mat? Vi åt sushi och stekt falukorv idag till lunch. Sushin räckte inte så vi fick dryga ut den med korv och mos.
Vi har spelat Mig, det är ett frågesportsspel. Första gången så vann Jag och Johanna. Vi spelade individuellt men vi svarade rätt på sista frången under samma runda. Så det blev en delad förstaplats för oss. Men igår när vi spelade så kom jag trea och Johanna vann. Men sen kom det fram att dom hade pluggat på frågorna under kvällen innan. Det är ju fusk. Så igentligen så gills inte hennes vinst, fuskis Johanna och storfuskarn Jonas.
DAgens bilder är fotade av mormor. Inte lätt att fota när hon inte ligger stilla. Därför är de lite suddiga. När jag tittat på bildena jag ahr lagt ut så ser jag att hon har pyjamas på de flesta bilderna. Ni tror säkert att hon aldrig har nått annat än pyjamas, men det har hon faktiskt =)
Igår kväll så lagade Tobias och Jonas sushi undertiden jag jkobbade. Så när jag kom hem så stod det 110 finfina sushibitar redo att ätas upp. Eftesom pappa jobbade och Johanna inte äter sushi så var vi 4stycken som åt. Behöver jag säga att det blev över mat? Vi åt sushi och stekt falukorv idag till lunch. Sushin räckte inte så vi fick dryga ut den med korv och mos.
Vi har spelat Mig, det är ett frågesportsspel. Första gången så vann Jag och Johanna. Vi spelade individuellt men vi svarade rätt på sista frången under samma runda. Så det blev en delad förstaplats för oss. Men igår när vi spelade så kom jag trea och Johanna vann. Men sen kom det fram att dom hade pluggat på frågorna under kvällen innan. Det är ju fusk. Så igentligen så gills inte hennes vinst, fuskis Johanna och storfuskarn Jonas.
DAgens bilder är fotade av mormor. Inte lätt att fota när hon inte ligger stilla. Därför är de lite suddiga. När jag tittat på bildena jag ahr lagt ut så ser jag att hon har pyjamas på de flesta bilderna. Ni tror säkert att hon aldrig har nått annat än pyjamas, men det har hon faktiskt =)
Nu blir det fullt hus
För ikväll så kommer brorsan och hans sambo +deras två katter. Så då ska vi 6 vuxna, 1 barn, 2 stora hundar och 4 katter trängas i mammas och pappas villa. Jo jag vet att det finns folk som bor så här trångt för jämnan. Men jag, Tobbe och Felicia är ju vana att ha ett helt hus för oss själva.
Igår blev Felicia 6 månader, tänk va tiden har gått fort. Hon fick en jättefin rosa pulka av hennes mormor och morfar. Av oss fick hon inget speciellt. Vi var på apoteket och köpte mjölkfri gröt som hon ska få smaka idag =) Hon får så mycket prsenter och grejjer ändå. Men jäklar när hon fyller ett år, då ska det firas! Med presenter och tårta och ballonger och tårtljus =D. Idag blir det babysim, synd att det ska vara så jäkla kallt. Vi har inte varit ute med vagnen på flera dagar.
...Blir stor...
...fortare än du nånsin tror
Imåndags var vi och städade huset, och dom hade skött sig så otroligt bra. Det var hur rent och snyggt som helst. En sak tänkte jag på, dom har tagit med sig massor med mat från Tyskland. En hel back med mineralvatten och ketchup tillexempel. Tror dom inte att vi har sånt här i Sverige? Godis hade dom också med sig en massa, men det förstår jag hellre, det finns ju favoriter man kanske vill ha med. Och det är ju inte lika skrymmande och tungt som två backar mineralvatten.
Igår blev Felicia 6 månader, tänk va tiden har gått fort. Hon fick en jättefin rosa pulka av hennes mormor och morfar. Av oss fick hon inget speciellt. Vi var på apoteket och köpte mjölkfri gröt som hon ska få smaka idag =) Hon får så mycket prsenter och grejjer ändå. Men jäklar när hon fyller ett år, då ska det firas! Med presenter och tårta och ballonger och tårtljus =D. Idag blir det babysim, synd att det ska vara så jäkla kallt. Vi har inte varit ute med vagnen på flera dagar.
Liten...
...Blir stor...
...fortare än du nånsin tror
Imåndags var vi och städade huset, och dom hade skött sig så otroligt bra. Det var hur rent och snyggt som helst. En sak tänkte jag på, dom har tagit med sig massor med mat från Tyskland. En hel back med mineralvatten och ketchup tillexempel. Tror dom inte att vi har sånt här i Sverige? Godis hade dom också med sig en massa, men det förstår jag hellre, det finns ju favoriter man kanske vill ha med. Och det är ju inte lika skrymmande och tungt som två backar mineralvatten.
Idag är det 6månader sedan
Vi åkte in till Sunderbyn. Vid den här tiden hade jag ingen aning om att jag skulle bli mamma inom mindre än 12timmar. Jag åt hallon och försökte sola bort foppa prickarna jag hade fått några dagarn innan. Hade jag vetat det så hade dagen sett mycket annorlunda ut. Då hade vi säkert varit i Umeå eftersom det var på gnällen att jag fick föra i Sunderbyn över huvudtaget. Men hade vi vetat om att det hade varit risk för att jag skulle få förtidigt, då hade jag ju varit sjukskriven och inte jobbat som ett tok hela somamren. Kanske skulle jag till och med varit inlagd som i min dröm förra natten.
Idag har jag varit så ensammen. Gumman har sovit mycket, pappa och Tobias jobabr och mamma är i Piteå. Jag har haft så tråkigt. Jag skulle ha varit på mammaträff imorse men bilen startade inte =( Det var 29,6grader imorse så den tyckte nog att det var för kallt att arbete. Jag förstår den, jag skulle inte heller vilja jobba ute i denna kyla.
Nu när Tobbe komemr hem kl16 så ska vi åka hem och städa. Hoppas att dom inte har grisat ner allt för mycket.
I övrigt så har det itne hänt mycket idag. Jag har dammsugat huset och ikväll ska jag se Annorlunda familjer på tvn. Sen ska jag ta en lång varm skön dusch innan jag lägger mig.
Gumman ser nonchalant ut i favvopyjamasen =)
Jag hade en dröm
Inatt hade jag en mardröm. Vi skulle ha barn igen och vattnet gick i vecka 22. Så det blev strikt sängläga och jag blev inlagd i Umeå. Det var en sån verklig dröm. Ibland när jag drömmer vet jag att det är en dröm, men den här var så verklig. Alla känslor, rädslan var så verklig. Som tur var vaknade jag innan det hände så mycket mer. Jag blev väckt av min underbara fina dotter som sade att hon väldigt gärna ville ha mat. Efter maten somnade hon och jag om. Sen vaknade vi klockan 9.30och låg och mös lite.
Sen så duschade jag och efter det så bar det va till Rengård. Hanna fyller år idag och vi åt märängschwich, eller hur det nu stavas. Sen åkte vi "hem" igen och Tobbe lagade en god fläskfilégryta. Vi letade dragon jättelänge. Vi hade pratat men mamma så vi visste att det fanns. Vi letade och letade och bestämde oss för att det inte fanns. Hon hade nog läst fel på burken. Efter ett tag när grytan nästan var klar DÅ kom Dragonen fram. Mamma hade ställt fram den så den hade stått på diskbänken hela tiden. Vi som hade letat igenom hela kryddhyllan och skafferiet flera varv. Så då kunde han krydda grytan med den rätta kryddan.
När vi åt middag så ringre Erika som behövde hjälp med att starta bilen. Så då åkte vi dit och hjälpte henne så dom fick åka hem till Luleå nån gång =) Hoppas att ni kommer hem till påsk så vi kan åka skoter *vink vink*.
Nu ska jag bjuda på några bilder eftersom ni blev utan förra inlägget.
Sen så duschade jag och efter det så bar det va till Rengård. Hanna fyller år idag och vi åt märängschwich, eller hur det nu stavas. Sen åkte vi "hem" igen och Tobbe lagade en god fläskfilégryta. Vi letade dragon jättelänge. Vi hade pratat men mamma så vi visste att det fanns. Vi letade och letade och bestämde oss för att det inte fanns. Hon hade nog läst fel på burken. Efter ett tag när grytan nästan var klar DÅ kom Dragonen fram. Mamma hade ställt fram den så den hade stått på diskbänken hela tiden. Vi som hade letat igenom hela kryddhyllan och skafferiet flera varv. Så då kunde han krydda grytan med den rätta kryddan.
När vi åt middag så ringre Erika som behövde hjälp med att starta bilen. Så då åkte vi dit och hjälpte henne så dom fick åka hem till Luleå nån gång =) Hoppas att ni kommer hem till påsk så vi kan åka skoter *vink vink*.
Nu ska jag bjuda på några bilder eftersom ni blev utan förra inlägget.
Kladdkakan vi bakade på alla Hjärtans dag
Och två gamla bilder på Flisan. Hon får bara mindre och mindre hår för varje dag =)
Men det växer nog ut igen, hon är en hejjare på att nöta bort de smö fjun hon har.
Och två gamla bilder på Flisan. Hon får bara mindre och mindre hår för varje dag =)
Men det växer nog ut igen, hon är en hejjare på att nöta bort de smö fjun hon har.
Flyttat till mamma och pappa
Nu har vi blivit sambo med mamma och pappa. Undertiden vi hyr ut ska vi bo här. Vi har bara fått uthyrt 8dagar. Hoppas attd et blir fler. Men jag är glad vi har fått några dagar alls. Och så har vi fått huset ordentligt uppstädat i alla fall.
Idg har jag inte planerat att göra så mycket. Det är snorkallt ute annars så hade vi gått ut på en promenad jag Flisan och vovven. Jag vet Evve att du säger att det bara finns dåliga kläder ;D men jag vill ändå inte ut fastän jag tycker att både jag och Felicia har bra kläder.
I förrgår fick vi pengarna från Folksam. Vilken tur att vi tecknade en extra graviditetsförsäkring och inte nöjde oss med den som var gratis. Vi har tjänat igen utgiften många gånger om. Så nu har jag en sak mindre att vara irreterad över. Nu är det bara försäkringskassan som segar. Om 4dagar har det gått ett halvår, och än har jag inte fått en krona från dom. tobias har fått sina pengar men det var sååååå mycket svårare att räkna ut hur mycket jag skulle få eftersom jag studerat och springvickat, alltså att jag itne haft något fast jobb. Men jag gissar att jag inte är den enda i Sverige som har fått barn utan att ha ett fast jobb. Så jävla svårt borde det inte vara att det ska ta 6månader innan man får några pengar.
Idag ska vi till apoteket och hämta ut Felicias mat, då blev man 1400kr fattigare. Men nu har vi uppnått högkostnadsskyddet så sen blir det billigare elelr kanske till och med gratis? Jag vet inte riktigt hur högkostnadsskyddet fungerar eftersom jag näste anldrig har köpt nått receptbelagt förut.
Igår var Felicia hos doktorn här på BVC, det kändes som en ganska överflödig undersökning eftersom hon är väl "besiktad" i Sunderbyn av experter. Doktorerna här är bättre på collumfrakturer än på prematurer :D Men det är bättre med en undersökning för mycket än en förlite. Doktorn tyckte att hon var så fin. Det är ju klart att hon är. Hon är ju FINAST i hela världen.
Idag kan jag inte bjuda på någon bild eftersom jag sitter på mammas och pappas dator. Men sen kanske jag knäpper lite kort och lägger upp. Vi får se.
Idg har jag inte planerat att göra så mycket. Det är snorkallt ute annars så hade vi gått ut på en promenad jag Flisan och vovven. Jag vet Evve att du säger att det bara finns dåliga kläder ;D men jag vill ändå inte ut fastän jag tycker att både jag och Felicia har bra kläder.
I förrgår fick vi pengarna från Folksam. Vilken tur att vi tecknade en extra graviditetsförsäkring och inte nöjde oss med den som var gratis. Vi har tjänat igen utgiften många gånger om. Så nu har jag en sak mindre att vara irreterad över. Nu är det bara försäkringskassan som segar. Om 4dagar har det gått ett halvår, och än har jag inte fått en krona från dom. tobias har fått sina pengar men det var sååååå mycket svårare att räkna ut hur mycket jag skulle få eftersom jag studerat och springvickat, alltså att jag itne haft något fast jobb. Men jag gissar att jag inte är den enda i Sverige som har fått barn utan att ha ett fast jobb. Så jävla svårt borde det inte vara att det ska ta 6månader innan man får några pengar.
Idag ska vi till apoteket och hämta ut Felicias mat, då blev man 1400kr fattigare. Men nu har vi uppnått högkostnadsskyddet så sen blir det billigare elelr kanske till och med gratis? Jag vet inte riktigt hur högkostnadsskyddet fungerar eftersom jag näste anldrig har köpt nått receptbelagt förut.
Igår var Felicia hos doktorn här på BVC, det kändes som en ganska överflödig undersökning eftersom hon är väl "besiktad" i Sunderbyn av experter. Doktorerna här är bättre på collumfrakturer än på prematurer :D Men det är bättre med en undersökning för mycket än en förlite. Doktorn tyckte att hon var så fin. Det är ju klart att hon är. Hon är ju FINAST i hela världen.
Idag kan jag inte bjuda på någon bild eftersom jag sitter på mammas och pappas dator. Men sen kanske jag knäpper lite kort och lägger upp. Vi får se.
Tokstädning
Igår städade jag hela dagen, jag hann inte ens vara inne här och skriva ett inlägg =) Igårkväll var sidan nere så då gick det inte heller. Idag ska jag fortsätta städa. Det är inte klokt så mycket grejjer man har. Och så mycket grejjer man inte vill att testarna ska vara och "pilla" på =) Men huset blir så fint. Det är länge sedan det har varit så här fint. Om det nu någon gång har varit det överhuvud taget? Jag tvättade 5tvättmaskiner. Och vek 5maskiner. Det är jag så nöjd över. Jag tycker det är ganska kul att tvätta och torktumla. Men vika tvätten är skittråkigt. Men det måste ju göras det också.
Igår var älgarna här igen. Doms tod länge och åt av rönnhäcken utanför fönstret, så jag kunde skåda dom på riktigt nära håll. Kalvarna är helt otroligt söta i ansiktet. Det är riktigt vackra djur. Den ena kalven hade tt stort sår på sidan av magen. Det såg inte så kul ut. Men det vara "bara" huden som var trasig, inte en massa kött och blod. Men det såg otrevligt ut för skinnet hängde ner en bit så man såg köttet. Men älgen verkade då inte påverkad. Den åt lika glatt som den andra kalven.
Ikväll blir det babysim. Tobbe jobber kväll så då måste jag oka själv. Det blir lite besvärligare när man ska duscha och byta om när man är själv. Men det brukar alltid finnas någon som kan hjälpa till.
Nu ska jag gå och väcka gubben och ongen. För så här länge kan man inte sova när man ska städa =)
Igår var älgarna här igen. Doms tod länge och åt av rönnhäcken utanför fönstret, så jag kunde skåda dom på riktigt nära håll. Kalvarna är helt otroligt söta i ansiktet. Det är riktigt vackra djur. Den ena kalven hade tt stort sår på sidan av magen. Det såg inte så kul ut. Men det vara "bara" huden som var trasig, inte en massa kött och blod. Men det såg otrevligt ut för skinnet hängde ner en bit så man såg köttet. Men älgen verkade då inte påverkad. Den åt lika glatt som den andra kalven.
Ikväll blir det babysim. Tobbe jobber kväll så då måste jag oka själv. Det blir lite besvärligare när man ska duscha och byta om när man är själv. Men det brukar alltid finnas någon som kan hjälpa till.
Nu ska jag gå och väcka gubben och ongen. För så här länge kan man inte sova när man ska städa =)
Fina kommentarer
Jag vill tacka för alla fina och positiva kommentarer jag har fått om mina första inlägg. De värmer i hjärtat. Jag har läst igenom inläggen och insett hur mycket felstavningar jag har =) Men det får ni leva med.
Igår så jobbade jag 06.50-12 16-21 och tiden där imellan så åt jag och sen sov jag. Alltså hände det inte så mycket spännande.
Idag har jag varit hos Mare Nutti på mammaträff. Det var jättekul. Dom är så fina alla små söta barn. Vi han prata om allt ifrån kopparspiraler till Gud och Jehovas =D Sen har jag stökat lite efter att jag kom hem. Måste städa klart till spå onsdag för då ska vi hyra ut. Hopaps det inte snöar så mycket under tiden vi hyr ut. Inte kul att skotta, när man bara bor själv behöver man ju inte vara så jättenoga med skottningen.
Morgongympa under babygymmet =)
Igår så jobbade jag 06.50-12 16-21 och tiden där imellan så åt jag och sen sov jag. Alltså hände det inte så mycket spännande.
Idag har jag varit hos Mare Nutti på mammaträff. Det var jättekul. Dom är så fina alla små söta barn. Vi han prata om allt ifrån kopparspiraler till Gud och Jehovas =D Sen har jag stökat lite efter att jag kom hem. Måste städa klart till spå onsdag för då ska vi hyra ut. Hopaps det inte snöar så mycket under tiden vi hyr ut. Inte kul att skotta, när man bara bor själv behöver man ju inte vara så jättenoga med skottningen.
Morgongympa under babygymmet =)
Shopping och hotell Hornavan
Igår var jag, Tobias och mamma i Arvidsjaur och handlade billiga barnkläder på konkursutförsäljningen. Det fanns inte kvar så mycket. Det var mest pyttepytte babykläder. Och Felicia är ju stor nu så hon behöver ju stora kläder =) Här är allt jag köpte. Det kostade 275kr sammanlagt.
Det blev 2st upssäningar ljus som man sätter på tårtan, ljusen bildar namnet Felicia. 3par strumpor, 6parkalasbyxor (i olika storlek fast än de ser lika stora ut), 3st dräggellappar, ett ullunderställ i par ullvantar och ett par skinnvantar från Lindberg. Skinnvantarna är sååå fina och sköna. Här komemr en bild på mina favoriter.
Ullunderstället, ullvantarna och skinnvantarna. Hon kommer att vara så varm och skön i dom, när vi senare till våren kanske vågar gå ut utan att ligga nerbäddad i vagnen med fårskinnsåkpåsen. Jag är så nöjd med shoppingen och framförallt att det var så billigt. Bara skinnvantarna kostade 245kr ordiniare pris. Om det inte hade varit rea så skulel hon fått vara utan =D.
Senare på kvällen var vi ute och åt på nya hotellet. Det var tacobuffe. Maten var jättegod och resturangen var fin. Det var inte så mycket folk när vi var där. Vi får hoppas för deras skull att det var mer folk innan vi kom dit.
Idag har jag jobbat 8-17: det var ganska jobbigt. Vi hade det vi gjorde men det gick ändå ganska bra. Efter jobbet var vi hos mamma och pappa och åt godmat. Till efterrätt var det en semellimpa :P Alltså en lång semla som man fick skära bitar ur. Det avr ganska speciellt men den var jättegod. Jag som inte ens är så jätteförtjust i semlor. Nu ska jag gå och se på uttagningen till melodifestivalen. Sen blir set en tidig kväll.
Det blev 2st upssäningar ljus som man sätter på tårtan, ljusen bildar namnet Felicia. 3par strumpor, 6parkalasbyxor (i olika storlek fast än de ser lika stora ut), 3st dräggellappar, ett ullunderställ i par ullvantar och ett par skinnvantar från Lindberg. Skinnvantarna är sååå fina och sköna. Här komemr en bild på mina favoriter.
Senare på kvällen var vi ute och åt på nya hotellet. Det var tacobuffe. Maten var jättegod och resturangen var fin. Det var inte så mycket folk när vi var där. Vi får hoppas för deras skull att det var mer folk innan vi kom dit.
Idag har jag jobbat 8-17: det var ganska jobbigt. Vi hade det vi gjorde men det gick ändå ganska bra. Efter jobbet var vi hos mamma och pappa och åt godmat. Till efterrätt var det en semellimpa :P Alltså en lång semla som man fick skära bitar ur. Det avr ganska speciellt men den var jättegod. Jag som inte ens är så jätteförtjust i semlor. Nu ska jag gå och se på uttagningen till melodifestivalen. Sen blir set en tidig kväll.
Idag har jag varit på party
Tupperware party alltså. Det var gode kul. Vi var bara mammor med barn.Det finns mycket fina grejjer men de mesta är ju så sjukt dyrt. Vem betalar 279kr för en skärbräda när man får två stycken för 40spänna på konsum. Inte då jag i alla fall. Men jag köpte en vällingburk med hällpip i alla fall. Sen när jag skulle fara hem kom det stora problemet att vända bilen på den smala gården. Men det löste sig. Malin vände den åt mig så jag slapp =) Snörök och mycket trafik var det på vägen hem. Men det gick bra i alla fall.
När vi kom hem var det bara att slänga i Flisan lite mat för att hon skulle hinna sova en stund innan babysimmet. Hon han inte somna innan vi for iväg. Så hon var ganska trött och sur när hon hade badat klart. Hon badade med pappa idag och jag var på land och tog lite kort. Nu sover Felicia så sött och även jag skulle vilja sova. Det tar på krafterna att vara i farnten när man bara är van att vara hemma och ledig =)
När vi kom hem var det bara att slänga i Flisan lite mat för att hon skulle hinna sova en stund innan babysimmet. Hon han inte somna innan vi for iväg. Så hon var ganska trött och sur när hon hade badat klart. Hon badade med pappa idag och jag var på land och tog lite kort. Nu sover Felicia så sött och även jag skulle vilja sova. Det tar på krafterna att vara i farnten när man bara är van att vara hemma och ledig =)
Det blev ingen städdag igår
Det blev en tvättdag och en barnmatskokardag =) Jag gjorde sötpotatispure kryddad med vitlök och basilika, päronpuré, morotspuré, mangopuré och blomkålspuré. Jag hade gjort en stor sats morot och palsternacks puré men den åt Miller upp under ett ovakat ögonblick. Dumma tjuvhund. Men jag tycker om honom i alla fall. Jag gjorde ny puré. Fast utan palsternacka för han åt upp den enda vi hade.
Kan man annat än att tycka om denna goa lilla tjuvhund? =)
Kan man annat än att tycka om denna goa lilla tjuvhund? =)
Städdag idag
Ojojoj så långt det förra inlägget blev, kul att nån orkade läsa det i alla fall. Igår så jobbade jag hela dagen. Det var ganska kul att jobba igen. Men det var roligare att komma hem från jobbet ;) Men alla pengar jag tjänar är mycket välkommna på mitt konto. Framför allt eftersom jag inte fått ett öre från försäkringskassan än! Snart 6månader har gått, dom är verkligen snabba...
Idag så ska jag städa och tvätta. Ska börja storstäda för vi ska hyra ut huset den 12e. Då blir det ännu mer välkommna pengar =) Mina två älsklingar sover och hunden är arg för vi har tre älgar på gården. Så snart har vovven nog väckt dom. Jag tror Milelr vill ut och prata med älgarna. Men jag kan avslöjja att det vill INTE jag. Jag håller mig inne tills dom behagar att lämna tomten.
Senare idag blir mdet lövbiff med potatisgratäng. Efter det så blir det nog en snabbpromenad med vovven och vagnen. Om det blir varmare så kanske det blir en längre promenad.
Idag så ska jag städa och tvätta. Ska börja storstäda för vi ska hyra ut huset den 12e. Då blir det ännu mer välkommna pengar =) Mina två älsklingar sover och hunden är arg för vi har tre älgar på gården. Så snart har vovven nog väckt dom. Jag tror Milelr vill ut och prata med älgarna. Men jag kan avslöjja att det vill INTE jag. Jag håller mig inne tills dom behagar att lämna tomten.
Senare idag blir mdet lövbiff med potatisgratäng. Efter det så blir det nog en snabbpromenad med vovven och vagnen. Om det blir varmare så kanske det blir en längre promenad.
Tiden på neo
Då fortsätter jag väl berätta om tiden på neonatalen. Det finns hur mycket som helst att berätta men jag skriver bara det viktigaste.
Tillbaks till uppvaket på IVA .Hög av morfinet och trött efter narkosen försöker jag vända mig i sängen. Satan vad ont det gjorde! En kvinan säger "du kommer ha ont i magen i 3månader för doktorerna har skurit upp din livmoder". Jasså? tänkte jag varför då? "Du har ju fått en flicka" Säger hon som om hon kunde läsa mina tankar. Jag somnar igen, jag har stora minesluckor från det första dygnet. Jag rullas upp till BB från IVA. Jag är så trött så trött, orkar nästan inte vara vaken fastän jag försöker.
Första mötet
Personalen rullar in sängen till ett rum. På dörren står det "intensivvårdsrum1". På intensiven liigger ju dom som håller på att dö, tänkte jag. Där hör inte min dotter hemma, hon ska ligga i min trygga mage och vagas till sömns av mina steg och höra mitt hjärta slå. Det kommer in en massa personal och grattar oss, dom frågar om hon har något namn. Jag har inte sett henne än så vi hade inte riktigt bestämt oss. Jag tittar ner i kuvösen och ser inte ett barn. Jag ser något som ser ut som en blåslagen fågelunge men en massa sladdar inkopplade. Sådär ser inte en baby ut, en baby är knubbig, skrynklig och hudfärgad. Inte så mager att man ser varenda litet ben ikroppen. Huden är så tunn och genomslinlig så att man ser alla blodådror, hudfärgen är rödblå.Dom säger att jag kan ta på dig. Vågar jag vekligen det? Jag stoppar in min hand i kuvösen och håller den i luften ovanför henne. Dom ser det och säger att jag vågar lägga ner handen. Man får inte stryka för då kan det göra ont och i värsa fall kan huden gå sönder. Jag lägger ner ett pekfinger. Det gick ju bra, hon gick inte sönder. Jag lägger ner min hand försiktigt försiktigt. Hon piper till. Jag drar bort handen, jag gjorde illa henne. Mitt hjärta gick sönde ännu mer. Jag började fundera är det där verkligen mitt barn? Runt foten sitter ett litet band där det står "flicka fjellström". Det verkar som om det är mitt barn. Hur kunde det bli såhär fel? KOmmer hon verkligen att klara sig? Jag är ju en statestikmänniska som någonstans hade läst att av alla barn som föds efter v26 så klarar sig 90%. Det är ju goda odds. Men tänk om hon är en av de 10%? Jag minns inte så mycket mer från det mötet, vi var nog där i en timme kanske. Men jag minns att jag inte förstod att det verkligen var mitt barn, min lilla flicka. Var var bebisbubblan? Och det rosa skimmret som alla mammor pratade om? Det enda jag upplevde var sorg och saknad. Jag saknade att inte få bära dig i min kropp längre. Jag kunde inte ens känna lycka för att du levde och mådde bra.
Personalen sade att alla prover var bra, hon hade fått en påse med blod och att hon klarade sig bra med cpapen. Jag förstod inget, men var nöjd att läkarna tyckte det såg bra ut. Klockan var nu runt 05,30, vi var båda väldigt trötta. Jag rullas tillbax till vårt rum på bb och somnar direkt.
Senare på dagen vaknar jag av att en doktor kommer in. Hon säger att Felicias tillstånd förämrats under morgonen och att de var tvugna att lägga henne i respirator. Men att hon mådde bra nu efter intuberingen. Den dagen röntgas lungorna och ett ultraljud av hjärnan tas. Ultjaljudet visar att hon hade fått en hjärnblödning under natten/morgonen. Min värld föll i bitar. Skulle min lilla bli ett vårdpaket restan av sitt liv? Men doktorn lugnade mig och sa att det bara var en lite blödning och att dom i de flesta fall inte lämnar några spår. Läkaren gick och bbpersonalen kom in och skulle hjälpa mig upp. Det gick inte så bra och jag svimmade. De tog ett Hb som var 89. Jag hade förlorat ca 1500ml blod vid förlossningen det var därför blodvärdet hade sjunkit så mycket. Vilken tur jag hade högt blodvärde innan förlossningen.Jag fick blod och kunde senare på dagen stå upp. Jag och Tobias gick över till 56an. Jag titta in på babyn i kuvösen och sa till Tobias "visst ser du också att det är en Felicia?" Och det gjorde han med så nu hade vi bestämt oss för att hon skulle heta Felicia. Nu såg hon mycket lugnare och nöjdare ut. Jag sträckte in min hand och lade den på henne. Hon pep inte. Hon hade fått mer smärtstillande och det gjorde henne gott. Nu började jag se lite bortom apparaterna och slangarna. Då såg jag hur blå hon var, hela hennes rygg var täckt av ett stort blåmärke. Hennes kind var blå och hon hade ett blåöga osm höll i sig i över 6veckor. Men bortom det var hon verkligen fin. Kanske var det vårt lilla barn ändå?
Hon hade gått ner i vikt till 940g. Hon äter 1ml bröstmjölk var 3e timme. Mjölk som jag pumpar ut åt henne.
Hennes tredje dygn börjar väldigt bra, hon är mer vaken och de sänker trycket i respiratiorn. Hon andas själv och på eftermiddagen extuberar de henne. Men hon klarar sig inte utan respiratorn så många timmar. På kvällen blir hon dålig och de hendventilerar henne flera gången. Det plingar och tjuter och piper i alla apparaterna. Personalen springer hit och dit och jourläkaren kommer. En kvinna som inte pratar nästan någon svenska och som inte försår vad någon säger. Hon har inte ett förtroendeingivande sätt. Jag vet inte om hon var duktig eller inte, jag träffade henne aldrig mer. De bestämmer att hon ska intuberas igen. Inyuberingen gick sämre än väntat, hon var så svullen i halsen sen den förra intuberingen. De bestämmer att hon ska flygas ner till barn4an i Umeå dagen efter. Natten blev lugn, hon fick mycket morfin för att hon skulle sova och återhämta sig snabbare.
I Umeå
Resan till Umeå gick jättebra. Lillan blev hämtad av ett team från Umeå. Först åkte hon ambulans till flygplatsen sedan flög hon till Umeås flygplats och därifrån åkte hon ambulans till NUS. Vi åkte efte med bil. När vi kom fram till Umeå hade hon redan kommit fram och fått sin plats i ett av IVA rummen. Det känndes både bra och dåligt att hon var tvungen att åka till Umeå. Det känndes bra för att jag vet ju att dom är bland de bästa. Men det kändes dåligt att hon var så sjuk att hon var tvungen att åka dit. Det hade varit bättre om hon aldrig hade behövt åka iväg. Läkarna i Umeå var så nöjda med henne. Hon verkade inte påverkad av resan och de hade sänkt trycket i respiratorn.
Dagen efter, fredag den 22/8 hade de extuberat henne innan vi kom på morgonen. Hon mådde bra och syresatte sig själv utan syrgas. På kvällen fick jag hålla henne för första gången. Det var en otrolig känsla. Tårana rann och jag var riktigt lycklig. Jag satte ner näsan och luktade på hennes mjuka lilla hår. Men hon luktade inte baby, hon luktade plastslangar. Hon pep ett tyst litet pip, det var knappt hörbart genom cpapens surr. I Umeå hade de en annan sort cpap. Den var mycket sämre och hon fick "kallsupar" ibland av kondesvattnet i slangen. Det var väldigt obehagligt, för varje gång hon fick en kallsup så dippade hon i puls och saturation. Detta stressade mig oerhört. Vi satte känguru 2timmar. Timarna bara flög bort.
Onsdagen den 26/ åker vi tillbaks till Sunderbyn. Den dagen vägde hon prick 1000g. Resan tillbaks gick bra. Men hon var lite "plingigare" dvs. appraturerna larmade mer. Dagen hon kommtilbaks till Sunderbyn.
Efter det har det mest gått frammåt sakta men säkert. Ett par gånger måttes vi av bakslag. Främst med maten och hennes extremtkänsliga mage. Flera gånger räntgades hon akut för de trodde att det fanns något "annat" i magen. Men alla gånger var det bara massvis med antingen luft (från cpapen) eller gas. Hon hade även en dålig viktuppgång vissa dagar. Hon vägdes varje dag, även det var ett stressmoment att se att hon vissa dagar inte hade gått upp. eller kanske tom. gått ned i vikt.
Måndagen den 29/9 är en stor dag. Hon har ökat til 1550g och får flyttas till värmesäng. Hon kopplas äen ut ur cpapen för att kolla hur länge hon klarar det. Hon flåsade väldigtmycket och andningen larmade många gånger i timmen för att hon andades för snabbt. Jag trodde inte det skulle gå så länge. De tog prover och blodgaserna såg fina. De visar om hon klarar att andas ut alla "slaggprodukter" ur kroppen. Hon fick vara utan ett par timmar till. Dom tog ett nytt prov och det var jätte jätte dåligt. Jag blev ledsen men jag hade ju förstått att hon inte skulle orka andas själv. Men efter att läkarna hade kollat på blodgasen så begärde han in ett nytt prov. För att det förra provet hon hade lämnat var det sämsta han någonsin sett. Så han trodde det var fel. Det visade sig att det var felaktigt. Det nya provet var ännu bättre än det gången innan. Sen den dagen har hon inte haft cpapen en enda gång. Hon klarade sig med en syrgastratt med lågt flöde.
Den dagen tog hon sitt andra bad och fick på sig kläder för första gången. Hon fick även flytta in på vårt familjerum under dagtid. Det var första gången jag och Tobias fick ha henne helt för oss själva. För första gången fick vi stänga dörren bakom oss och bara vara vi tre, utan att det sprang en massa andra i rummet. Visst kom personalen in ibland, men de knackade alltid och kom mycket mer sällan. Hon var nu 6v och en dag gammal.
Så här glad som jag är på bilden ova, det blir man då man får flytta in sin guldklimp till sitt eget rum, ut från IVA-salen. Efter den dagen så växer hon på sig, sakta men säkert. Hon försöker amma men orkar inte riktigt. Vi väger henne före och efter varje anmingsförsök för att se hur mycket hon får i sig. Vissa gånger äter hon inget och vissa gånger kan hon äta 28ml. Men hennes försök att amma avtar, hon visar mindre intresse för att amma. Magproblemen fortsätter och läkarna bestämmer att hon och jag ska stå på komjölkproteinfri kost. På bara några dagar blev hon mycket bättre. JAg får mindre och mindre mjölk. Något jag är väldigt ledsen över, jag VILL ju kunna amma. Den 16/10 åker vi hem på permission. Läkarna tycker jag är en riktig tuffing som vill hem. Dom säger att de får kasta ut många av långliggarna. För att dom känner sig så otrygga att vara utan personal. jag kan säga att jag var inte så jävla kaksig första gången vi åkte hem. Vi åkte hem med sond, apnelarm och mjölkpump. Det känndes som om hela dagarna gick åt till att sonda och pumpa. jag bestämde mig för att sluta pumpa då det bara fanns 3ml mjölk kvar. Det var ett tungt beslut men sammtidigt kändes det som en sten lyftes från mitt hjärta. Vi åkte tillbaks till Sunderbyn 1-2ggr i veckan. När vi var där så bodde vi på patienthotellet för att en annan familj hade flyttat i i "vårat" rum. Vi började mata med flaska istället för sonden de gånger hon var pigg. Tillslut kom dagen vi hade väntat på. Hon åt alla målen med flaska och hon hade till och med dragit sonden själv. Vi visste att nu skulle vi bli utskrivna. Den 6e november var vi nere påkontroll. Hon åt nu själv och allt var frid och fröjd. Vi skulle bli utskrivna, personalen grattade oss och vi var så lyckliga. Vi lade henne på mätbrädan coh hon var 46cm, hon hade växt sen sist. Sen lade vi henne på vågen, nej det kan inte stämma. Jag startade om vågen och lade ner henne igen. Hon hade gått ner 20g. Det kändes som om jag hade fått en smäll i ansiktet. Hur kunde detta ske? Hon som hade gått upp bra sista tiden? Efter ett läkarsamtal så fick vi höra att hon inte alls skulle bli utskriven. "blev nu besvikna?" sa läkaren. Klart som fan att vi blev det. Den här dagen hade vi planerat i 13veckor, vi hade till och med bestämt vilken mat vi skulle äta för att fira. Då sade doktorn att vi fick välja mellan att sättra in sonden igen eller att mata henne en gång extra på nätterna. Självklart valde vi att mata en gång extra på natten. Sonden kändes som ett allt för stort steg bakåt. Vi vägde henne var annan dag på bvc när vi var hemma. Denna gång var vi helt säkra att hon hade gått upp. Varken hon eller jag och Tobias gillade att väcka henne på natten för det extra nattmålet. Den 13/11, ungefär 14vackor efter hon sett dagens ljus för första gången blev hon äntligen utskriven. Nu skulle vi bli en riktig familj helt utan en massa personal. Jag kände en enorm lycka men ändå var jag vemodig. Jag hade lärt känna all personal och några andra föräldrar. Skulle jag någonsin träffa dom igen? Det var inte kul att veta att dom som låg kvar hade många tunga veckor innan dom fick fara hem. Nu var det verkligen våran tur. Jag hade sett så många komma och fara. Avundsjukan bubblade i mig varje gång någon annan fick åka hem. men nu, nu var det verkligen våran tur. jag tog farväl av 56an och styrde bilen hem. FÖrhoppningsvis behöver jag aldrig mer vistas på den avdelningen igen. Jag är där och hälsar på varje gång vi är nere på återbesök. Men vissa gånger är det tungt, då kommer alla känslorna och minnerna tilbaks.
Vi har varit med om mycket jag och min lilla guldklimp. Jag har sett henne drabbas av syrebrist och blibit blå, marmoreras , slapp och livlös. Jag har sett henne pått panik av att slem blockerar hennes tunna luftrör. Jag har sett henne sluta andas allt för många gånger. Jag har sett personalet få panik när deras behandling inte hjälpet. jag har hjälplöst stått bredvid när dom utför diverse mer eller mindra plågsamma behandlingar. Jag har sett henne bli stucken 7ggr innan dom lyckats sätta nål. Jag har sett henens ögon tvungas upp av metallhakar undrtiden en stark lampa lyser in i dom. Jag har sett henne ha nålar på ställen jag inte ens visste att man kunde sätta nål. Jag har sett henne få blod/ glukos/näring/medicin dropp.
Men jag har även sett henne öppna sina ögon för första gången. Sett henne i kläder i storlek44m som varit påtok för stora. Jag har sett henne klara sig utan cpap eller syrgas. Sett henne ligga på mitt bröst och le i sömnen. Jag har sett hennes första leende. Jag har hört hennes ljuva skratt
Och det är dom sakerna som är dom viktigaste. Det är dom sakerna som göra att jag inte är rädd för att skaffa flera barn. All sorg och all rädsla försvinner när hon ser en i ögonen och ler. Det var värt all smärta jag kände tidigare.
Denna tid har gjort mig till en starkare människa. Jag är inte lika blyg och rädd längre. Men jag har även blivit känsligare för allt dåligt som händer (som om jag inte redan var nog känslig)
Nu har jag hunnit blogga ikapp från hennes födelse till idag. Hon växer så det knakar. Jag hinner nästan inte med.
Tillbaks till uppvaket på IVA .Hög av morfinet och trött efter narkosen försöker jag vända mig i sängen. Satan vad ont det gjorde! En kvinan säger "du kommer ha ont i magen i 3månader för doktorerna har skurit upp din livmoder". Jasså? tänkte jag varför då? "Du har ju fått en flicka" Säger hon som om hon kunde läsa mina tankar. Jag somnar igen, jag har stora minesluckor från det första dygnet. Jag rullas upp till BB från IVA. Jag är så trött så trött, orkar nästan inte vara vaken fastän jag försöker.
Första mötet
Personalen rullar in sängen till ett rum. På dörren står det "intensivvårdsrum1". På intensiven liigger ju dom som håller på att dö, tänkte jag. Där hör inte min dotter hemma, hon ska ligga i min trygga mage och vagas till sömns av mina steg och höra mitt hjärta slå. Det kommer in en massa personal och grattar oss, dom frågar om hon har något namn. Jag har inte sett henne än så vi hade inte riktigt bestämt oss. Jag tittar ner i kuvösen och ser inte ett barn. Jag ser något som ser ut som en blåslagen fågelunge men en massa sladdar inkopplade. Sådär ser inte en baby ut, en baby är knubbig, skrynklig och hudfärgad. Inte så mager att man ser varenda litet ben ikroppen. Huden är så tunn och genomslinlig så att man ser alla blodådror, hudfärgen är rödblå.Dom säger att jag kan ta på dig. Vågar jag vekligen det? Jag stoppar in min hand i kuvösen och håller den i luften ovanför henne. Dom ser det och säger att jag vågar lägga ner handen. Man får inte stryka för då kan det göra ont och i värsa fall kan huden gå sönder. Jag lägger ner ett pekfinger. Det gick ju bra, hon gick inte sönder. Jag lägger ner min hand försiktigt försiktigt. Hon piper till. Jag drar bort handen, jag gjorde illa henne. Mitt hjärta gick sönde ännu mer. Jag började fundera är det där verkligen mitt barn? Runt foten sitter ett litet band där det står "flicka fjellström". Det verkar som om det är mitt barn. Hur kunde det bli såhär fel? KOmmer hon verkligen att klara sig? Jag är ju en statestikmänniska som någonstans hade läst att av alla barn som föds efter v26 så klarar sig 90%. Det är ju goda odds. Men tänk om hon är en av de 10%? Jag minns inte så mycket mer från det mötet, vi var nog där i en timme kanske. Men jag minns att jag inte förstod att det verkligen var mitt barn, min lilla flicka. Var var bebisbubblan? Och det rosa skimmret som alla mammor pratade om? Det enda jag upplevde var sorg och saknad. Jag saknade att inte få bära dig i min kropp längre. Jag kunde inte ens känna lycka för att du levde och mådde bra.
Personalen sade att alla prover var bra, hon hade fått en påse med blod och att hon klarade sig bra med cpapen. Jag förstod inget, men var nöjd att läkarna tyckte det såg bra ut. Klockan var nu runt 05,30, vi var båda väldigt trötta. Jag rullas tillbax till vårt rum på bb och somnar direkt.
Senare på dagen vaknar jag av att en doktor kommer in. Hon säger att Felicias tillstånd förämrats under morgonen och att de var tvugna att lägga henne i respirator. Men att hon mådde bra nu efter intuberingen. Den dagen röntgas lungorna och ett ultraljud av hjärnan tas. Ultjaljudet visar att hon hade fått en hjärnblödning under natten/morgonen. Min värld föll i bitar. Skulle min lilla bli ett vårdpaket restan av sitt liv? Men doktorn lugnade mig och sa att det bara var en lite blödning och att dom i de flesta fall inte lämnar några spår. Läkaren gick och bbpersonalen kom in och skulle hjälpa mig upp. Det gick inte så bra och jag svimmade. De tog ett Hb som var 89. Jag hade förlorat ca 1500ml blod vid förlossningen det var därför blodvärdet hade sjunkit så mycket. Vilken tur jag hade högt blodvärde innan förlossningen.Jag fick blod och kunde senare på dagen stå upp. Jag och Tobias gick över till 56an. Jag titta in på babyn i kuvösen och sa till Tobias "visst ser du också att det är en Felicia?" Och det gjorde han med så nu hade vi bestämt oss för att hon skulle heta Felicia. Nu såg hon mycket lugnare och nöjdare ut. Jag sträckte in min hand och lade den på henne. Hon pep inte. Hon hade fått mer smärtstillande och det gjorde henne gott. Nu började jag se lite bortom apparaterna och slangarna. Då såg jag hur blå hon var, hela hennes rygg var täckt av ett stort blåmärke. Hennes kind var blå och hon hade ett blåöga osm höll i sig i över 6veckor. Men bortom det var hon verkligen fin. Kanske var det vårt lilla barn ändå?
Hon hade gått ner i vikt till 940g. Hon äter 1ml bröstmjölk var 3e timme. Mjölk som jag pumpar ut åt henne.
Hennes tredje dygn börjar väldigt bra, hon är mer vaken och de sänker trycket i respiratiorn. Hon andas själv och på eftermiddagen extuberar de henne. Men hon klarar sig inte utan respiratorn så många timmar. På kvällen blir hon dålig och de hendventilerar henne flera gången. Det plingar och tjuter och piper i alla apparaterna. Personalen springer hit och dit och jourläkaren kommer. En kvinna som inte pratar nästan någon svenska och som inte försår vad någon säger. Hon har inte ett förtroendeingivande sätt. Jag vet inte om hon var duktig eller inte, jag träffade henne aldrig mer. De bestämmer att hon ska intuberas igen. Inyuberingen gick sämre än väntat, hon var så svullen i halsen sen den förra intuberingen. De bestämmer att hon ska flygas ner till barn4an i Umeå dagen efter. Natten blev lugn, hon fick mycket morfin för att hon skulle sova och återhämta sig snabbare.
I Umeå
Resan till Umeå gick jättebra. Lillan blev hämtad av ett team från Umeå. Först åkte hon ambulans till flygplatsen sedan flög hon till Umeås flygplats och därifrån åkte hon ambulans till NUS. Vi åkte efte med bil. När vi kom fram till Umeå hade hon redan kommit fram och fått sin plats i ett av IVA rummen. Det känndes både bra och dåligt att hon var tvungen att åka till Umeå. Det känndes bra för att jag vet ju att dom är bland de bästa. Men det kändes dåligt att hon var så sjuk att hon var tvungen att åka dit. Det hade varit bättre om hon aldrig hade behövt åka iväg. Läkarna i Umeå var så nöjda med henne. Hon verkade inte påverkad av resan och de hade sänkt trycket i respiratorn.
Dagen efter, fredag den 22/8 hade de extuberat henne innan vi kom på morgonen. Hon mådde bra och syresatte sig själv utan syrgas. På kvällen fick jag hålla henne för första gången. Det var en otrolig känsla. Tårana rann och jag var riktigt lycklig. Jag satte ner näsan och luktade på hennes mjuka lilla hår. Men hon luktade inte baby, hon luktade plastslangar. Hon pep ett tyst litet pip, det var knappt hörbart genom cpapens surr. I Umeå hade de en annan sort cpap. Den var mycket sämre och hon fick "kallsupar" ibland av kondesvattnet i slangen. Det var väldigt obehagligt, för varje gång hon fick en kallsup så dippade hon i puls och saturation. Detta stressade mig oerhört. Vi satte känguru 2timmar. Timarna bara flög bort.
Onsdagen den 26/ åker vi tillbaks till Sunderbyn. Den dagen vägde hon prick 1000g. Resan tillbaks gick bra. Men hon var lite "plingigare" dvs. appraturerna larmade mer. Dagen hon kommtilbaks till Sunderbyn.
Efter det har det mest gått frammåt sakta men säkert. Ett par gånger måttes vi av bakslag. Främst med maten och hennes extremtkänsliga mage. Flera gånger räntgades hon akut för de trodde att det fanns något "annat" i magen. Men alla gånger var det bara massvis med antingen luft (från cpapen) eller gas. Hon hade även en dålig viktuppgång vissa dagar. Hon vägdes varje dag, även det var ett stressmoment att se att hon vissa dagar inte hade gått upp. eller kanske tom. gått ned i vikt.
Måndagen den 29/9 är en stor dag. Hon har ökat til 1550g och får flyttas till värmesäng. Hon kopplas äen ut ur cpapen för att kolla hur länge hon klarar det. Hon flåsade väldigtmycket och andningen larmade många gånger i timmen för att hon andades för snabbt. Jag trodde inte det skulle gå så länge. De tog prover och blodgaserna såg fina. De visar om hon klarar att andas ut alla "slaggprodukter" ur kroppen. Hon fick vara utan ett par timmar till. Dom tog ett nytt prov och det var jätte jätte dåligt. Jag blev ledsen men jag hade ju förstått att hon inte skulle orka andas själv. Men efter att läkarna hade kollat på blodgasen så begärde han in ett nytt prov. För att det förra provet hon hade lämnat var det sämsta han någonsin sett. Så han trodde det var fel. Det visade sig att det var felaktigt. Det nya provet var ännu bättre än det gången innan. Sen den dagen har hon inte haft cpapen en enda gång. Hon klarade sig med en syrgastratt med lågt flöde.
Den dagen tog hon sitt andra bad och fick på sig kläder för första gången. Hon fick även flytta in på vårt familjerum under dagtid. Det var första gången jag och Tobias fick ha henne helt för oss själva. För första gången fick vi stänga dörren bakom oss och bara vara vi tre, utan att det sprang en massa andra i rummet. Visst kom personalen in ibland, men de knackade alltid och kom mycket mer sällan. Hon var nu 6v och en dag gammal.
Så här glad som jag är på bilden ova, det blir man då man får flytta in sin guldklimp till sitt eget rum, ut från IVA-salen. Efter den dagen så växer hon på sig, sakta men säkert. Hon försöker amma men orkar inte riktigt. Vi väger henne före och efter varje anmingsförsök för att se hur mycket hon får i sig. Vissa gånger äter hon inget och vissa gånger kan hon äta 28ml. Men hennes försök att amma avtar, hon visar mindre intresse för att amma. Magproblemen fortsätter och läkarna bestämmer att hon och jag ska stå på komjölkproteinfri kost. På bara några dagar blev hon mycket bättre. JAg får mindre och mindre mjölk. Något jag är väldigt ledsen över, jag VILL ju kunna amma. Den 16/10 åker vi hem på permission. Läkarna tycker jag är en riktig tuffing som vill hem. Dom säger att de får kasta ut många av långliggarna. För att dom känner sig så otrygga att vara utan personal. jag kan säga att jag var inte så jävla kaksig första gången vi åkte hem. Vi åkte hem med sond, apnelarm och mjölkpump. Det känndes som om hela dagarna gick åt till att sonda och pumpa. jag bestämde mig för att sluta pumpa då det bara fanns 3ml mjölk kvar. Det var ett tungt beslut men sammtidigt kändes det som en sten lyftes från mitt hjärta. Vi åkte tillbaks till Sunderbyn 1-2ggr i veckan. När vi var där så bodde vi på patienthotellet för att en annan familj hade flyttat i i "vårat" rum. Vi började mata med flaska istället för sonden de gånger hon var pigg. Tillslut kom dagen vi hade väntat på. Hon åt alla målen med flaska och hon hade till och med dragit sonden själv. Vi visste att nu skulle vi bli utskrivna. Den 6e november var vi nere påkontroll. Hon åt nu själv och allt var frid och fröjd. Vi skulle bli utskrivna, personalen grattade oss och vi var så lyckliga. Vi lade henne på mätbrädan coh hon var 46cm, hon hade växt sen sist. Sen lade vi henne på vågen, nej det kan inte stämma. Jag startade om vågen och lade ner henne igen. Hon hade gått ner 20g. Det kändes som om jag hade fått en smäll i ansiktet. Hur kunde detta ske? Hon som hade gått upp bra sista tiden? Efter ett läkarsamtal så fick vi höra att hon inte alls skulle bli utskriven. "blev nu besvikna?" sa läkaren. Klart som fan att vi blev det. Den här dagen hade vi planerat i 13veckor, vi hade till och med bestämt vilken mat vi skulle äta för att fira. Då sade doktorn att vi fick välja mellan att sättra in sonden igen eller att mata henne en gång extra på nätterna. Självklart valde vi att mata en gång extra på natten. Sonden kändes som ett allt för stort steg bakåt. Vi vägde henne var annan dag på bvc när vi var hemma. Denna gång var vi helt säkra att hon hade gått upp. Varken hon eller jag och Tobias gillade att väcka henne på natten för det extra nattmålet. Den 13/11, ungefär 14vackor efter hon sett dagens ljus för första gången blev hon äntligen utskriven. Nu skulle vi bli en riktig familj helt utan en massa personal. Jag kände en enorm lycka men ändå var jag vemodig. Jag hade lärt känna all personal och några andra föräldrar. Skulle jag någonsin träffa dom igen? Det var inte kul att veta att dom som låg kvar hade många tunga veckor innan dom fick fara hem. Nu var det verkligen våran tur. Jag hade sett så många komma och fara. Avundsjukan bubblade i mig varje gång någon annan fick åka hem. men nu, nu var det verkligen våran tur. jag tog farväl av 56an och styrde bilen hem. FÖrhoppningsvis behöver jag aldrig mer vistas på den avdelningen igen. Jag är där och hälsar på varje gång vi är nere på återbesök. Men vissa gånger är det tungt, då kommer alla känslorna och minnerna tilbaks.
Vi har varit med om mycket jag och min lilla guldklimp. Jag har sett henne drabbas av syrebrist och blibit blå, marmoreras , slapp och livlös. Jag har sett henne pått panik av att slem blockerar hennes tunna luftrör. Jag har sett henne sluta andas allt för många gånger. Jag har sett personalet få panik när deras behandling inte hjälpet. jag har hjälplöst stått bredvid när dom utför diverse mer eller mindra plågsamma behandlingar. Jag har sett henne bli stucken 7ggr innan dom lyckats sätta nål. Jag har sett henens ögon tvungas upp av metallhakar undrtiden en stark lampa lyser in i dom. Jag har sett henne ha nålar på ställen jag inte ens visste att man kunde sätta nål. Jag har sett henne få blod/ glukos/näring/medicin dropp.
Men jag har även sett henne öppna sina ögon för första gången. Sett henne i kläder i storlek44m som varit påtok för stora. Jag har sett henne klara sig utan cpap eller syrgas. Sett henne ligga på mitt bröst och le i sömnen. Jag har sett hennes första leende. Jag har hört hennes ljuva skratt
Och det är dom sakerna som är dom viktigaste. Det är dom sakerna som göra att jag inte är rädd för att skaffa flera barn. All sorg och all rädsla försvinner när hon ser en i ögonen och ler. Det var värt all smärta jag kände tidigare.
Denna tid har gjort mig till en starkare människa. Jag är inte lika blyg och rädd längre. Men jag har även blivit känsligare för allt dåligt som händer (som om jag inte redan var nog känslig)
Nu har jag hunnit blogga ikapp från hennes födelse till idag. Hon växer så det knakar. Jag hinner nästan inte med.
Sammanfattning av de senaste 5,5 månaderna
Egentligen skulle jag ha startat en blogg tidigare, men bättre sent än aldrig ;) Jag ska nu i ett enda blogginlägg försöka sammanfatta ungefär ett halvår tillbaks. Vi får se hur det går. Kanske får jag skriva ett inlägg till om jag inte får med allt i detta inlägg.
Vi börjar väl med förlossningen
Egentligen startade det hela den 1mars när jag fick det efterlängtade plusset på graviditetstestet. Men allt gick väldigt bra. Jag hade superfina värden. Du hade superfina hjärtslag. Allt var perfekt. Vi var perfekta.
Sen kom dagen, den 16augusti. Det var en solig fin dag. Malin och hennes familj kom och hälsade på. Vi åt hallon. Som vanligt ar Vendela rädd för mig men det gick över när vi smet ner till grannarna och tittade på hennes kaniner. Det var då jag kände en molande värk i magen. Men det gick över efter några sekunder så jag tänkte inte mer på det. Sen for dom hem och jag och Tobias åkte till mamma och åt. Då hade jag fått ont i ryggen. Men det kändes inte så konstigt eftersom jag hade jobbat mycket både henna och på jobbet. Under middagen berättade jag för mamma att jag kände mig så konstigt. Hon sade att det var värkar och ringde barnmorskan. Under tiden tog jag en dusch och då avtog dom. Jag var mycket skeptisk till att det var riktiga värkar. Förvärkar är ju också ganska vanligt i v28. Jag och mamma åkte till barnmorskan. Tobias åkte hem och hämtade lite kläder ifall att vi skulle bli skickade till Sunderbyn. Vi hade slipat stuprören så jag ville inte åka till barnmorskan med målarkläder. När vi kom fram till sjukan möttes vi av en stressad barnmorska (hon och den blivande mormorn var nog dom enda som förstod allvaret då). Hon gjorde en undersökning och sade "jag känner nått där". Jasså? tänkte jag, en livmodertapp? Det ska ju faktiskt vara där (senare så visar det sig att jag var öppen 4cm och att det var hinnesäcken som buktadeut hon kände). Hon sa att hon hade så korta fingrar och att hon inte ville vara där och peta mer. Nu hade den blivande pappan kommit och vi gick ut medans hon ringde ambulansen. Det var tal om ambulanshelekopter men den skulle ta för lång tid att få till Arjeplog. Jag som fortfarande inte förstått hur nära det var tyckte att hon överdrev och att hon var onödigt nervös och stressad. Jag fick brikanylsprutor för att stoppa värkana och en kortisonspruta för att påskynda babyns lungmognad. Jag mådde bra och hade inga värkar på hela tiden vi var på sjukan. Strax innan jag åkte iväg med ambulansen var jag på toa och såg att jag hade fått en liten blödning. Vi kom fram till att den kom efter hon hade undersökt mig. Självklart fanns det inget bricanyldropp i Arjeplog så vi fick stanna till i Arvidsjaur och hämta upp det. På vägen till Sunderbyn mådde jag sämre. Jag reagerade på bricanyldroppet och skakade och fick hjärtklappning. Pulsen gick upp till 200 och över 180 sade barnmorskan var dåligt för barnet. Så då fick dom stänga av droppet. Men då kom erkarna tillbax och då satte dom igång det på halvfat. Det gick inte heller. Jag fick för hög puls även då. Så då fick sjuksköterskan sitta och stäga av och slå på droppet för hand i den takt som pulsen inte blev för hög. Tobias körde efter med bilen och han trodde vi skulle till piteå, tur att jag bad barnmorskan ringa och kolla hur det gick för honom =) Annars så hade han kört fel. Det hade inte varit kul. När vi kom fram till sunderbyn gjordes ett ultraljud som visade sig att hon (men det visste vi inte då, jag trodde det var en pojke ;)) låg med huvudet nedåt och att hon var redo för förlossning. Dom mätte henne och uppskattade att hon skulle väga ca 900g. Då började jag bli orolig. 900g det är ju inte ens ett mjölkpaket, kan man leva om man är så liten? Jag fick kateter och det gjordes en spekelumundersökning för att kolla hur öppen jag var. Då var jag öppen 4,5cm. Nu var klockan 21,30. Tobias kom strax efter ultraljudet. Jag rullas in till en förlossningsal. Kl 2300 byter dom dropp då bricanyldroppet inte fungerar längre och jag mår så dåligt av det. Kl 00,00 tilltar värkarna och en spekelumundersökning visar att jag är fullt öppen men att det finns en liten "kant" kvar av livmodertappen. Kl01,00 ger läkarna upp hoppet om att hon ska stanna kvar. Droppet sätts ut och jag göra mig redo på att föda. 01.28 får jag en otroligt kraftig värk och jag känner att det börjar rinna efter benen. Då sa jag "nu gick vattnet" (eftersom hinnorna var intakta så hade inte vattnet gått tidigare), men det var itne vattnet som gick utan det var blod. Efter en ultrasnabb spekelumundersökning visar det sig att det är blod innan för hinnorna. Jag får en värk till och nu blir hennes hjärtljud påverkade. "Vi måste ta ut henne andra vägen" ropar en barnmorska undertiden dom rullar ut mig ut förlossningstrummet. Vilken andra väg? Finns det en genväg? Jag fattade inget. Men sen förklarade Tobbe att det skulle bli ett katastrofsnitt. Katastrofsnitt, det ordet ogillar jag. Hon är ingen katastrof. Hon är ju det bästa som finns. Ett bättre ord är snabbsnitt. Snittet utfördes snabbt, hon var tvungen att komma ut snabbt, läkarna bestämde att det skulle bli ett snitt väldigt snabbt när jag börjat blöda och så ville hon väldigt snabbt ut. Hädanefter ska jag börja kalla det snabbsnitt istället =) Det känns bättre i mitt hjärta. 01.30 jag rullas in på operationssalen där stod det massvis med människor, hur han alla dit på 2minuter?? Jag kryper/hasar/dras över på operationsbordet. Någon tar mina glasögon, en annan tar mitt halsband. Nån börjar plocka bort örhängerna "skit i dom, det hinner vi inte" hör jag någon ropa bortifrån, en tredje person tog min arm och satte en nål (vad var det för fel på dom två andra nålarna jag hade?). Undertiden jag står på alla fyra får jag en värk till och känner mer blod rinna ner för benen, jag nyper en barnmorska i armen för det gör så ont. Mitt under kaoset så tänkte jag "gud vilken mjuk hud hon har, undra vad hon hanvände för hudkräm?" Jag skrattar än idag åt den tanken. Hur kunde jag tänka på det? Hudkrämer var det sista jag tänkte på den stunden (trodde jag). Men tydligen så fanns det någonstans i mitt undermedvetna. Tobias fick stå utanför och se på genom ett glasfönster samtidigt som en barnläkare förklarade vad som hände. kl01,37, 7minuter efter jag rullats ut från förlossningen så var jag sövd och uppskuren. Ut ur livmodern plockades en underbar tös på 1118g och 38cm ut. Hon hade en apgar på 5/7/9. Hon skrek direkt hon kom ut. Våran lilla kämpe. Tur du var där hos mig min älskade Tobias. Du var oumbärlig för mig även om jag inte visade det då.
Undertiden jag låg på uppvaket hade Tobias fått ett rum på BB. Runt kl 04.00 vaknade jag och då stod du där vid min sida. Jag frös och var väldigt arg. Jag var arg för att jag inte fick föda vaginalt, arg för att jag inte kunde hålla kvar henne i kroppen, arg för att jag frös, arg för att jag hade ont och arg för att jag inte hade fått dricka något sen vi lämnade Arjeplog kl 19.00 kvällen innan, trots att jag var väldigt törstig. Då kom du som en räddande ängel med en äcklig munvårtstuss doppad i det godaste vatten jag någonsin smakat. Jag hade många tankar och funderingar när jag låg där. Levde hon? Hur mådde hon? Hade hon ont? Hur skulle det bli i framtiden? Skulle hon bli som "alla andra"? Hur såg hon ut?
Det första mötet och första gången jag fick håla i henne, det ska jag skriva om senare. För tiden, orken och Felicias tålamod tog slut nu =)
Det finns en fråga som gnager i mig, en fråga jag aldrig fått svar på. Varför kom hon förtidigt? Det skulle hjälpa mig mycket om jag fick svar på den frågan. Komer det att hända igen? Fanns det något jag kunde ha gjort/ogjort för att förhindra det?
Tiden på 56:an i Sunderbyn och Barn4an i Umeå får vi ta en annan gång. Nu ska jag mata våran lilla hjälte sen så ska jag tvätta en tvättmaskin =)
Vi börjar väl med förlossningen
Egentligen startade det hela den 1mars när jag fick det efterlängtade plusset på graviditetstestet. Men allt gick väldigt bra. Jag hade superfina värden. Du hade superfina hjärtslag. Allt var perfekt. Vi var perfekta.
Sen kom dagen, den 16augusti. Det var en solig fin dag. Malin och hennes familj kom och hälsade på. Vi åt hallon. Som vanligt ar Vendela rädd för mig men det gick över när vi smet ner till grannarna och tittade på hennes kaniner. Det var då jag kände en molande värk i magen. Men det gick över efter några sekunder så jag tänkte inte mer på det. Sen for dom hem och jag och Tobias åkte till mamma och åt. Då hade jag fått ont i ryggen. Men det kändes inte så konstigt eftersom jag hade jobbat mycket både henna och på jobbet. Under middagen berättade jag för mamma att jag kände mig så konstigt. Hon sade att det var värkar och ringde barnmorskan. Under tiden tog jag en dusch och då avtog dom. Jag var mycket skeptisk till att det var riktiga värkar. Förvärkar är ju också ganska vanligt i v28. Jag och mamma åkte till barnmorskan. Tobias åkte hem och hämtade lite kläder ifall att vi skulle bli skickade till Sunderbyn. Vi hade slipat stuprören så jag ville inte åka till barnmorskan med målarkläder. När vi kom fram till sjukan möttes vi av en stressad barnmorska (hon och den blivande mormorn var nog dom enda som förstod allvaret då). Hon gjorde en undersökning och sade "jag känner nått där". Jasså? tänkte jag, en livmodertapp? Det ska ju faktiskt vara där (senare så visar det sig att jag var öppen 4cm och att det var hinnesäcken som buktadeut hon kände). Hon sa att hon hade så korta fingrar och att hon inte ville vara där och peta mer. Nu hade den blivande pappan kommit och vi gick ut medans hon ringde ambulansen. Det var tal om ambulanshelekopter men den skulle ta för lång tid att få till Arjeplog. Jag som fortfarande inte förstått hur nära det var tyckte att hon överdrev och att hon var onödigt nervös och stressad. Jag fick brikanylsprutor för att stoppa värkana och en kortisonspruta för att påskynda babyns lungmognad. Jag mådde bra och hade inga värkar på hela tiden vi var på sjukan. Strax innan jag åkte iväg med ambulansen var jag på toa och såg att jag hade fått en liten blödning. Vi kom fram till att den kom efter hon hade undersökt mig. Självklart fanns det inget bricanyldropp i Arjeplog så vi fick stanna till i Arvidsjaur och hämta upp det. På vägen till Sunderbyn mådde jag sämre. Jag reagerade på bricanyldroppet och skakade och fick hjärtklappning. Pulsen gick upp till 200 och över 180 sade barnmorskan var dåligt för barnet. Så då fick dom stänga av droppet. Men då kom erkarna tillbax och då satte dom igång det på halvfat. Det gick inte heller. Jag fick för hög puls även då. Så då fick sjuksköterskan sitta och stäga av och slå på droppet för hand i den takt som pulsen inte blev för hög. Tobias körde efter med bilen och han trodde vi skulle till piteå, tur att jag bad barnmorskan ringa och kolla hur det gick för honom =) Annars så hade han kört fel. Det hade inte varit kul. När vi kom fram till sunderbyn gjordes ett ultraljud som visade sig att hon (men det visste vi inte då, jag trodde det var en pojke ;)) låg med huvudet nedåt och att hon var redo för förlossning. Dom mätte henne och uppskattade att hon skulle väga ca 900g. Då började jag bli orolig. 900g det är ju inte ens ett mjölkpaket, kan man leva om man är så liten? Jag fick kateter och det gjordes en spekelumundersökning för att kolla hur öppen jag var. Då var jag öppen 4,5cm. Nu var klockan 21,30. Tobias kom strax efter ultraljudet. Jag rullas in till en förlossningsal. Kl 2300 byter dom dropp då bricanyldroppet inte fungerar längre och jag mår så dåligt av det. Kl 00,00 tilltar värkarna och en spekelumundersökning visar att jag är fullt öppen men att det finns en liten "kant" kvar av livmodertappen. Kl01,00 ger läkarna upp hoppet om att hon ska stanna kvar. Droppet sätts ut och jag göra mig redo på att föda. 01.28 får jag en otroligt kraftig värk och jag känner att det börjar rinna efter benen. Då sa jag "nu gick vattnet" (eftersom hinnorna var intakta så hade inte vattnet gått tidigare), men det var itne vattnet som gick utan det var blod. Efter en ultrasnabb spekelumundersökning visar det sig att det är blod innan för hinnorna. Jag får en värk till och nu blir hennes hjärtljud påverkade. "Vi måste ta ut henne andra vägen" ropar en barnmorska undertiden dom rullar ut mig ut förlossningstrummet. Vilken andra väg? Finns det en genväg? Jag fattade inget. Men sen förklarade Tobbe att det skulle bli ett katastrofsnitt. Katastrofsnitt, det ordet ogillar jag. Hon är ingen katastrof. Hon är ju det bästa som finns. Ett bättre ord är snabbsnitt. Snittet utfördes snabbt, hon var tvungen att komma ut snabbt, läkarna bestämde att det skulle bli ett snitt väldigt snabbt när jag börjat blöda och så ville hon väldigt snabbt ut. Hädanefter ska jag börja kalla det snabbsnitt istället =) Det känns bättre i mitt hjärta. 01.30 jag rullas in på operationssalen där stod det massvis med människor, hur han alla dit på 2minuter?? Jag kryper/hasar/dras över på operationsbordet. Någon tar mina glasögon, en annan tar mitt halsband. Nån börjar plocka bort örhängerna "skit i dom, det hinner vi inte" hör jag någon ropa bortifrån, en tredje person tog min arm och satte en nål (vad var det för fel på dom två andra nålarna jag hade?). Undertiden jag står på alla fyra får jag en värk till och känner mer blod rinna ner för benen, jag nyper en barnmorska i armen för det gör så ont. Mitt under kaoset så tänkte jag "gud vilken mjuk hud hon har, undra vad hon hanvände för hudkräm?" Jag skrattar än idag åt den tanken. Hur kunde jag tänka på det? Hudkrämer var det sista jag tänkte på den stunden (trodde jag). Men tydligen så fanns det någonstans i mitt undermedvetna. Tobias fick stå utanför och se på genom ett glasfönster samtidigt som en barnläkare förklarade vad som hände. kl01,37, 7minuter efter jag rullats ut från förlossningen så var jag sövd och uppskuren. Ut ur livmodern plockades en underbar tös på 1118g och 38cm ut. Hon hade en apgar på 5/7/9. Hon skrek direkt hon kom ut. Våran lilla kämpe. Tur du var där hos mig min älskade Tobias. Du var oumbärlig för mig även om jag inte visade det då.
Undertiden jag låg på uppvaket hade Tobias fått ett rum på BB. Runt kl 04.00 vaknade jag och då stod du där vid min sida. Jag frös och var väldigt arg. Jag var arg för att jag inte fick föda vaginalt, arg för att jag inte kunde hålla kvar henne i kroppen, arg för att jag frös, arg för att jag hade ont och arg för att jag inte hade fått dricka något sen vi lämnade Arjeplog kl 19.00 kvällen innan, trots att jag var väldigt törstig. Då kom du som en räddande ängel med en äcklig munvårtstuss doppad i det godaste vatten jag någonsin smakat. Jag hade många tankar och funderingar när jag låg där. Levde hon? Hur mådde hon? Hade hon ont? Hur skulle det bli i framtiden? Skulle hon bli som "alla andra"? Hur såg hon ut?
Det första mötet och första gången jag fick håla i henne, det ska jag skriva om senare. För tiden, orken och Felicias tålamod tog slut nu =)
Det finns en fråga som gnager i mig, en fråga jag aldrig fått svar på. Varför kom hon förtidigt? Det skulle hjälpa mig mycket om jag fick svar på den frågan. Komer det att hända igen? Fanns det något jag kunde ha gjort/ogjort för att förhindra det?
Tiden på 56:an i Sunderbyn och Barn4an i Umeå får vi ta en annan gång. Nu ska jag mata våran lilla hjälte sen så ska jag tvätta en tvättmaskin =)
