Bloggen om Felicia, Novalie och deras Mamma

Egentligen skulle jag ha startat en blogg tidigare, men bättre sent än aldrig ;) Jag ska nu i ett enda blogginlägg försöka sammanfatta ungefär ett halvår tillbaks. Vi får se hur det går. Kanske får jag skriva ett inlägg till om jag inte får med allt i detta inlägg.

Vi börjar väl med förlossningen
Egentligen startade det hela den 1mars när jag fick det efterlängtade plusset på graviditetstestet. Men allt gick väldigt bra. Jag hade superfina värden. Du hade superfina hjärtslag. Allt var perfekt. Vi var perfekta.
Sen kom dagen, den 16augusti. Det var en solig fin dag. Malin och hennes familj kom och hälsade på. Vi åt hallon. Som vanligt ar Vendela rädd för mig men det gick över när vi smet ner till grannarna och tittade på hennes kaniner. Det var då jag kände en molande värk i magen. Men det gick över efter några sekunder så jag tänkte inte mer på det. Sen for dom hem och jag och Tobias åkte till mamma och åt. Då hade jag fått ont i ryggen. Men det kändes inte så konstigt eftersom jag hade jobbat mycket både henna och på jobbet. Under middagen berättade jag för mamma att jag kände mig så konstigt. Hon sade att det var värkar och ringde barnmorskan. Under tiden tog jag en dusch och då avtog dom. Jag var mycket skeptisk till att det var riktiga värkar. Förvärkar är ju också ganska vanligt i v28. Jag och mamma åkte till barnmorskan. Tobias åkte hem och hämtade lite kläder ifall att vi skulle bli skickade till Sunderbyn. Vi hade slipat stuprören så jag ville inte åka till barnmorskan med målarkläder. När vi kom fram till sjukan möttes vi av en stressad barnmorska (hon och den blivande mormorn var nog dom enda som förstod allvaret då). Hon gjorde en undersökning och sade "jag känner nått där". Jasså? tänkte jag, en livmodertapp? Det ska ju faktiskt vara där (senare så visar det sig att jag var öppen 4cm och att det var hinnesäcken som buktadeut hon kände). Hon sa att hon hade så korta fingrar och att hon inte ville vara där och peta mer. Nu hade den blivande pappan kommit och vi gick ut medans hon ringde ambulansen. Det var tal om ambulanshelekopter men den skulle ta för lång tid att få till Arjeplog. Jag som fortfarande inte förstått hur nära det var tyckte att hon överdrev och att hon var onödigt nervös och stressad. Jag fick brikanylsprutor för att stoppa värkana och en kortisonspruta för att påskynda babyns lungmognad. Jag mådde bra och hade inga värkar på hela tiden vi var på sjukan. Strax innan jag åkte iväg med ambulansen var jag på toa och såg att jag hade fått en liten blödning. Vi kom fram till att den kom efter hon hade undersökt  mig. Självklart fanns det inget bricanyldropp i Arjeplog så vi fick stanna till i Arvidsjaur och hämta upp det. På vägen till Sunderbyn mådde jag sämre. Jag reagerade på bricanyldroppet och skakade och fick hjärtklappning. Pulsen gick upp till 200 och över 180 sade barnmorskan var dåligt för barnet. Så då fick dom stänga av droppet. Men då kom erkarna tillbax och då satte dom igång det på halvfat. Det gick inte heller. Jag fick för hög puls även då. Så då fick sjuksköterskan sitta och stäga av och slå på droppet för hand i den takt som pulsen inte blev för hög.  Tobias körde efter med bilen och han trodde vi skulle till piteå, tur att jag bad barnmorskan ringa och kolla hur det gick för honom =) Annars så hade han kört fel. Det hade inte varit kul. När vi kom fram till sunderbyn gjordes ett ultraljud som visade sig att hon (men det visste vi inte då, jag trodde det var en pojke ;)) låg med huvudet nedåt och att hon var redo för förlossning. Dom mätte henne och uppskattade att hon skulle väga ca 900g. Då började jag bli orolig. 900g det är ju inte ens ett mjölkpaket, kan man leva om man är så liten? Jag fick kateter och det gjordes en spekelumundersökning för att kolla hur öppen jag var. Då var jag öppen 4,5cm. Nu var klockan 21,30. Tobias kom strax efter ultraljudet. Jag rullas in till en förlossningsal. Kl 2300 byter dom dropp då bricanyldroppet inte fungerar längre och jag mår så dåligt av det. Kl 00,00 tilltar värkarna och en spekelumundersökning visar att jag är fullt öppen men att det finns en liten "kant" kvar av livmodertappen. Kl01,00 ger läkarna upp hoppet om att hon ska stanna kvar. Droppet sätts ut och jag göra mig redo på att föda. 01.28 får jag en otroligt kraftig värk och jag känner att det börjar rinna efter benen. Då sa jag "nu gick vattnet" (eftersom hinnorna var intakta så hade inte vattnet gått tidigare), men det var itne vattnet som gick utan det var blod. Efter en ultrasnabb spekelumundersökning visar det sig att det är blod innan för hinnorna. Jag får en värk till och nu blir hennes hjärtljud påverkade. "Vi måste ta ut henne andra vägen" ropar en barnmorska undertiden dom rullar ut mig ut förlossningstrummet. Vilken andra väg? Finns det en genväg? Jag fattade inget. Men sen förklarade Tobbe att det skulle bli ett katastrofsnitt. Katastrofsnitt, det ordet ogillar jag. Hon är ingen katastrof. Hon är ju det bästa som finns. Ett bättre ord är snabbsnitt. Snittet utfördes snabbt, hon var tvungen att komma ut snabbt, läkarna bestämde att det skulle bli ett snitt väldigt snabbt när jag börjat blöda och så ville hon väldigt snabbt ut. Hädanefter ska jag börja kalla det snabbsnitt istället =) Det känns bättre i mitt hjärta. 01.30 jag rullas in på operationssalen där stod det massvis med människor, hur han alla dit på 2minuter?? Jag kryper/hasar/dras över på operationsbordet. Någon tar mina glasögon, en annan tar mitt halsband. Nån börjar plocka bort örhängerna "skit i dom, det hinner vi inte" hör jag någon ropa bortifrån, en tredje person tog min arm och satte en nål (vad var det för fel på dom två andra nålarna jag hade?).  Undertiden jag står på alla fyra får jag en värk till och känner mer blod rinna ner för benen, jag nyper en barnmorska i armen för det gör så ont. Mitt under kaoset så tänkte jag "gud vilken mjuk hud hon har, undra vad hon hanvände för hudkräm?" Jag skrattar än idag åt den tanken. Hur kunde jag tänka på det? Hudkrämer var det sista jag tänkte på den stunden (trodde jag). Men tydligen så fanns det någonstans i mitt undermedvetna. Tobias fick stå utanför och se på genom ett glasfönster samtidigt som en barnläkare förklarade vad som hände. kl01,37, 7minuter efter jag rullats ut från förlossningen så var jag sövd och uppskuren. Ut ur livmodern plockades en underbar tös på 1118g och 38cm ut. Hon hade en apgar på 5/7/9. Hon skrek direkt hon kom ut. Våran lilla kämpe. Tur du var där hos mig min älskade Tobias. Du var oumbärlig för mig även om jag inte visade det då.

Undertiden jag låg på uppvaket hade Tobias fått ett rum på BB. Runt kl 04.00 vaknade jag och då stod du där vid min sida. Jag frös och var väldigt arg. Jag var arg för att jag inte fick föda vaginalt, arg för att jag inte kunde hålla kvar henne i kroppen, arg för att jag frös, arg för att jag hade ont och arg för att jag inte hade fått dricka något sen vi lämnade Arjeplog kl 19.00 kvällen innan, trots att jag var väldigt törstig. Då kom du som en räddande ängel med en äcklig munvårtstuss doppad i det godaste vatten jag någonsin smakat. Jag hade många tankar och funderingar när jag låg där. Levde hon? Hur mådde hon? Hade hon ont? Hur skulle det bli i framtiden? Skulle hon bli som "alla andra"? Hur såg hon ut?
Det första mötet och första gången jag fick håla i henne, det ska jag skriva om senare. För tiden, orken och Felicias tålamod tog slut nu =)

Det finns en fråga som gnager i mig, en fråga jag aldrig fått svar på. Varför kom hon förtidigt? Det skulle hjälpa mig mycket om jag fick svar på den frågan.  Komer det att hända igen? Fanns det något jag kunde ha gjort/ogjort för att förhindra det?

Tiden på 56:an i Sunderbyn och Barn4an i Umeå får vi ta en annan gång. Nu ska jag mata våran lilla hjälte sen så ska jag tvätta en tvättmaskin =)